Tillgänglig lärmiljö för barnens bästa

Låt lärmiljön vara i fokus, arbeta förebyggande, relationsskapande och våga tänka utanför boxen när det behövs. Det är Jennie Högbergs ledord i jobbet som specialpedagog mot förskolan.

Jennie Högberg är legitimerad förskollärare sedan 2011 och några år senare, 2018, var hon klar specialpedagog mot förskolan. Hon har sin tjänst på Centrala barn- och elevhälsan där hon har åtta destinerade förskolor som hon ansvarar för och stöttar upp i specialpedagogiska frågor. För att kunna möta arbetslag och pedagoger på bästa sätt har hon också byggt på sin utbildning med kurserna Handledda Samtal (Jönköpings universitet) samt Handlednings- och samtalsmetodik 1 & 2 med Petri Partanen.

— När jag arbetade som förskollärare arbetade jag ofta väldigt nära barn som av olika anledningar var i behov av olika stödinsatser. Jag insåg att jag kunde göra skillnad och den erfarenhet som jag samlade på mig ville jag kunna använda, berättar Jennie.

Styrkan i att arbeta som Jennie gör, menar hon, är att om man kommer utifrån är det lättare att se saker och ting med andra ögon och ur andra perspektiv.

— Det är lätt att bli låst i sin verksamhet, och ganska naturligt också. Då är det bra att någon ser det som sker men med andra ögon. Ibland räcker det också med att bekräfta och synliggöra både pedagoger och arbetssätt. Det finns så många fantastiska pedagoger i vår kommun, säger Jennie.

En arbetsvecka för Jennie Högberg består ofta av flera och varierande uppgifter. Hon gör observationer på både grupp- och individnivå och för återkopplande samtal i de arbetslag hon möter. Hon ger rådgivning i frågor, konsultation och handledning. Idag finns åtta utbildade specialpedagoger mot förskolan i Växjö kommun. Till hösten utökar man med ytterligare en tjänst.

— Att vara specialpedagog med central placering är på ett sätt ett ensamarbete. När jag gör mina förskolebesök kommer jag dit själv och lämnar själv. Samtidigt har jag kollegor på alla de förskolor som jag arbetar med utifrån att vi tillsammans vill utveckla utbildningen och skapa de bästa förutsättningarna för barnen att bli sina bästa jag. En gång i veckan har centrala barn- och elevhälsan möte i tvärprofessionella team. Jag ser stora fördelar med att arbeta så som jag gör. Jag kan planera min tid och min dag och det underlättar för mig i mitt yrkesutövande.

— Jag medverkar också på barnhälsoteammöten, för dialog om främjande utveckling i barngrupper eller i verksamheten i stort. Något som ligger mig varmt om hjärtat är frågor som rör tillgängliga lärmiljöer och som vi pratar mycket om på de här mötena. Jag var med och höll i utbildningen under tre års tid och nu har samtliga förskolor i kommunen genomfört den. Jag ser verkligen en tydlig skillnad i hur man arbetar och tänker kring tillgängligheten i de olika lärmiljöerna som delas upp i kategorier. Vi pratar om sociala, pedagogiska och fysiska lärmiljöer och deras påverkan för barnen. Det finns en större medvetenhet nu.

Rektorer organiserar barnhälsoteammötena. Förutom rektorerna själva medverkar pedagoger. Det kan vara arbetslagsledare, pedagoger i barngrupper med stora behov eller de pedagoger som finner ett särskilt intresse i att driva pedagogisk utveckling. Specialpedagog och ibland vid behov och önskemål även skolpsykolog är också medverkande parter.

— För mig som specialpedagog handlar det mycket om att känna av hur läget är i gruppen jag träffar och det gör jag ofta rätt fort. Utifrån det kan jag sedan arbeta vidare tillsammans med dem, förklarar Jennie. Det är viktigt att vi alla är överens om – och det är vi – att inget ansvar ska ligga på barnet utan vi pedagoger måste hela tiden gå till oss själva. Hur kan vi arbeta på bästa sätt för det eller de barn vi har framför oss?

Jennie Högberg har alltid tyckt att det har varit viktigt att vara synlig ute på förskolorna som hon är kopplad till. Ofta är hon efterfrågad men hon kommer lika gärna spontant och på eget initiativ.

— Jag sitter på kontoret väldigt lite. Jag ska vara nära dem jag är till för, både barn och pedagoger, betonar hon. För mig är det viktigt att skapa relationer med pedagogerna. Har jag goda relationer med dem kan vi nå så mycket längre i arbetet.

Specialpedagogiska insatser i förskolan kan se olika ut. Jennie berättar att det till exempel kan handla om att personalen får ta del av föreläsningar och workshops. Mycket sker på organisationsnivå och specifika insatser görs vid behov på gruppnivå. Ofta handlar det om hur man kan bygga upp eller utveckla redan befintliga strukturer. Jennie förklarar:

— Såklart kan specialpedagogiska insatser ske på individnivå också. Men vi strävar efter att arbeta på organisations- och gruppnivå. Särlösningar för enskilda barn kommer alltid finnas men tänker vi utifrån att arbeta främjande och förebyggande blir dessa insatser färre. Det gynnar hela barngruppen om vi ser helheten. Vi behöver organisera oss och ha tydliga pedagogiska strukturer – det är många barn i grupperna och vi måste underlätta för dem. Pedagogerna är otroligt duktiga och jag som specialpedagog kan ses som deras förlängda arm. Jag bistår med spetskompetens för att få till det där sista lilla extra och skruva runt det som behöver skruvas runt. Ofta har pedagogerna kommit väldigt långt i sitt arbete när jag träffar dem. Då kanske det räcker med att jag ställer en fråga för att få dem att komma till en viss insikt eller ta en ny riktning i en pedagogisk diskussion.

En utmaning som Jennie ser är att den fysiska lärmiljön kan skilja sig mycket åt mellan förskolor.

— De förskolor som byggs idag har ofta bättre förutsättningar när det kommer till att skapa tillgängliga lärmiljöer. Man har redan tänkt på det då pedagoger i bästa fall får vara med i ett inledande skede. Utgångsläget är ett annat för de äldre förskolorna, de som kanske byggdes på 1970-talet och som knappt renoverats sedan dess. Här behöver pedagoger, ibland med hjälp av mig, fundera mer kring hur de kan göra iordning miljön så att den blir bättre och mer tillgänglig.

Jennie Högberg träffar även vårdnadshavare i sitt arbete. De möts ofta via externa aktörer såsom HAB eller socialtjänst, eller på vårdnadshavares initiativ.

— Jag tycker bara att det är positivt. Som specialpedagog vill jag kunna samverka med hemmen när behov finns även om mitt uppdrag är riktat mot förskolans utbildning. Om vi alla som finns runt barnet eller barnen har en samsyn underlättar det så mycket. I framtiden hoppas jag även kunna vara med på föräldramöten mer. Det är viktigt att och tala om vad jag arbetar med och hur. Det blir en trygghet för vårdnadshavare också. Jag ser det som ett vinnande koncept, att tänka utanför boxen samt hitta kontaktvägar. Vi ska alltid ha barnets bästa för ögonen. Jag vill inte vara fyrkantig men ändå hålla mig till uppdraget jag har. Flexibilitet är ett bra ord i sammanhanget.

Vidare tror Jennie på att man ska våga uppmärksamma saker tidigt. Hemma kanske man inte ser samma saker som man ser på förskolan för att miljö och rutiner skiljer sig åt, förklarar hon. Genom att agera på sådant som på något sätt sticker ut kan man också förebygga.

— Snöbollen behöver inte alltid bli större om man hittar strategier tidigt, säger Jennie. Glappet mellan förskola och förskoleklass till exempel kan vara tufft för många barn och då är det bra att vi har strategier. Sista terminen på förskolan kan barn spela ut för att de är färdiga, och för att de vet att något nytt väntar. Det behöver inte handla om något mer än så, men då kan strukturer hjälpa mycket. Jag vill komma tillbaka till tillgängliga lärmiljöer och att många pedagoger gjort tankevändor och vidgat sitt seende efter utbildningen de fick.

Jobbet som Jennie bedriver handlar främst om att tillsammans med rektorer och pedagoger utveckla förskolor, betonar hon. Att samverka med rektorer ger effekter på kort och lång sikt.

— Jag tycker att det är fantastiskt roligt att få vara med och sätta organisationer, hela tiden med barnens bästa för ögonen. Jag ser på mitt arbete lite som en kon, där målet är att hålla sig nere på den breda botten där vi arbetar främjande för alla barns förutsättningar till utveckling. Upp till spetsen vill vi inte komma. Där uppe finns särlösningar på pedagogiska dilemman som vi ofta skulle kunna undvika om vi vågar tänka utanför boxen. Om vi kan bädda för en tillgänglig miljö som från början passar så många barn som möjligt har vi kommit en bra bit på vägen.

Text: Karin Råhlin