Samtalen med elever och föräldrar

Försteläraren Karin Råhlin skriver den här gången i serien Ny som lärare om de ibland svåra men alltid viktiga mötena med elever och de som står dem allra närmast: deras föräldrar.

När jag som nykläckt lärare skulle hålla i mina första utvecklingssamtal var jag nervös. Det berodde såklart på en rad yttre faktorer som jag inte kunde göra så mycket åt. Jag var oerfaren, jag saknade djupare kunskap om både mitt arbete och min arbetsplats och jag hade inte fått någon träning i hur man bemöter till exempel kritik, obekväma frågor eller tonåringar som kanske - hjälp - bröt ihop eller började tjafsa med sina föräldrar under samtalet. En struktur hade jag och vikten av en sådan ska jag återkomma till - men allt det där andra som liksom skulle bakas in i den lilla stund då man ska hinna avhandla rätt mycket; där kände jag mig nog inte så redo alls.

“Har du en kavaj hemma?”, frågade min kollega när jag dryftade min osäkerhet inför henne. Och så myntades uttrycket jag fortfarande bär med mig och använder: “Ta på dig lärarkavajen”. Jag brukar skicka med mina VFU-studenter det som en liten lärdom. Och innebörden då? Jo, min kollega menade att om du tar på dig en kavaj så upplevs du av både andra och dig själv som lite mer formell. Du närmar dig din yrkesroll mer och ditt privata jag suddas ut. Då är det också lättare att agera mer professionellt och bli en representant för skolan. Nervositeteten kan du lägga på hyllan.

Det här med klädkod för lärare är ju egentligen ett kapitel för sig och det finns vitt skilda åsikter om vad som anses korrekt och inte i den här frågan. Personligen är jag av den uppfattningen att alla är fria att klä sig på det sätt de känner sig bekväma med på arbetsplatsen men att via kläder formalisera sig själv något har alltid hjälpt mig att närma mig min yrkesroll mer. Tänk på banktjänstemannen i sin kostym, läkaren i sin vita rock eller rörmokaren i sitt blå ställ. Varför skulle inte du som lärare kunna ha arbetskläder? Men nu tillbaka till det som avsnittet egentligen handlar om: utvecklingssamtalet.

Svensk skola ska erbjuda elever och deras vårdnadshavare minst ett utvecklingssamtal per termin (gäller ej kommunal vuxenutbildning). Ofta stannar det vid dessa tillfällen men för en del elever har man fler samtal än så. Syftet med samtalet är att ge vårdnadshavare en inblick i sitt barns kunskapsutveckling men också att samtala om och hitta vägar framåt för vidare utveckling för eleven. Man kan se varje samtal som en länk i en kedja. Länkarna hakas samman och kedjan blir längre för varje termin. Vid varje samtal ska man titta tillbaka, prata om nuläge och om hur man ska arbeta framåt.

På din nya arbetsplats finns säkert mallar och strukturer för hur ett utvecklingssamtal ska genomföras. Läs in dig på det och ställ frågor till mer erfarna kollegor. Återigen kommer vi tillbaka till vikten av att ha en struktur att vila mot och lita på. Samtalen genomförs på lite olika sätt på olika skolor. Ibland har man dokumenterad information om eleverna som man själv skrivit ner eller fått av kollegor, ibland har man inte det. Om fallet är det senare är det bra att vara proaktiv och inför samtal prata med kollegor som också undervisar eleven. Det kan ju vara så att de har saker som känns angelägna att ta upp. Sällan finns tid för att gå in på detaljer runt varje enskilt ämne och du vinner på att ha en helhetsbild av elevens skolgång inför samtalet. Se över omdömen, betygslistor och annat som kan vara av vikt. Anteckna sådant som du vill ta upp och som ligger utanför mallen ni använder er av.

Nu är du förberedd nog. Den synliga eller osynliga lärarkavajen är på och samtalet kan börja.
Jag brukar alltid starta med att hälsa välkomna. Lite småprat om väder och vind kan man unna sig innan eller efter samtalet ifall det känns passande, annars kan man låta det vara. Såklart ska man inte bli för formell och strikt men man ska hålla sig till sin agenda. Gå igenom samtalets struktur och upplägg. Förklara syfte och målsättning. Ibland vet inte eleverna riktigt varför de har ett utvecklingssamtal och därför är det bra att repetera sådant.

Det är lätt hänt att fastna lite väl länge runt en fråga eller ett ämne. Eftersom du är samtalsledare är det ditt ansvar att se till så att samtalet förs framåt i lagom takt. Fördela tiden. Vad är viktigast att prata om just nu och hur mycket tid kan vi lägga på det? Elever är ofta ganska medvetna om sin skolsituation men inte alltid deras föräldrar. De har kanske en bild av hur de tror att det är. Därför försöker jag alltid tänka på vad jag som förälder hade velat och behövt få veta om mitt barns kunskapsutveckling och situation i stort. Kom också ihåg att vid slutet av samtalet, när du sammanfattat det ni diskuterat, fråga om det finns ytterligare information som vårdnadshavarna önskar få. De ska gå därifrån med en känsla av att ha fått kunskap om barnets skolgång och verktyg för hur de kan hjälpa hen framåt. I samtalsinbjudan brukar jag alltid be dem att höra av sig i förväg om det är något speciellt de vill lyfta eller fråga om. Då kan jag förbereda mig bättre och leverera bra svar. Samtalet blir därav mer kvalitativt och man undviker en “följetong” där man kanske måste boka ett nytt möte. Vilket ansvar som vilar på skolan, på eleven och på föräldrarna är också något som bör lyftas. Ett gott samarbete mellan dessa tre parter är alltid det bästa för den enskilde eleven.

Den tid som är avsatt för samtalet är tiden som ges. Var noga med att avsluta på bestämd tid. Det är att respektera andra och dig själv. Om ni inte hinner gå igenom allt som är tänkt, boka in ett nytt möte. Utvecklingssamtal och alla samtal ska dokumenteras skriftligt. Jag brukar sällan göra det under samtalets gång då jag tycker att det förstör både kommunikation och interaktion. Istället gör jag det precis efter samtalet. Jag avsätter alltid tid till det. Vårdnadshavarna får sedan ta del av dokumentationen via en digital plattform, men det kan se olika ut beroende på var man arbetar.

Något jag har lärt mig genom åren är att det vid samtal är lätt att lova saker som man inte kan hålla. Därför gör jag aldrig det längre. Om vårdnadshavare har specifika önskemål som du som enskild lärare känner att du inte kan möta upp eller genomföra, var tydlig i det då. Extrauppgifter för att matematiken är så rolig, till exempel. Hinner du leta fram sådana till en enskild elev? Kan du prata med kollegan om varför eleven är underkänd i hens ämne? En träff med enskild elev en gång i veckan för att stämma av och gå igenom alla läxor, finns det utrymme för det i din tjänst? Om inte, säg nej. Om det känns väldigt angeläget, be att få återkomma när du pratat med dina kollegor eller din chef om saken så att ni kan bistå med en hållbar lösning. Det vi lovar måste vi kunna hålla, annars brister vi och förtroendet för oss som myndighet sjunker.

Utvecklingssamtal och samtal med vårdnadshavare är ofta väldigt trevliga och givande. Det är också bra för eleven att se och förstå att det finns en koppling mellan hem och skola. Men så finns den där lilla klicken samtal som inte är så trevliga. Jag kallar dem för de svåra samtalen. Det är de samtal då man behöver förmedla att det inte fungerar som det ska eller borde i skolan för någons barn. Och det kan tas emot väldigt olika. Ibland kan du också vara den som blir kontaktad av en förälder när du är väldigt oförberedd på det. Idag när vi lever i en digital värld sker det ofta via mejl. Det gör det både lättare och svårare. Lättare för att du själv kan välja när du kontaktar eller svarar någon. Svårare för att det ganska lätt går att tolka in nyanser i det som skrivs. Man kan överdriva både det man skriver och hur man tar emot det. Stålsätt dig lite här. Lyssna in, agera professionellt. Fundera någon dag eller två på hur du kan och bör bemöta det du får till dig om det inte är så roligt eller upplyftande. Gå aldrig i försvar, och lägg dig heller inte platt. Ta hjälp av dina kollegor i de svåra samtalen, både de fysiska och digitala. Det finns en vinst i att vara två vid vissa utvecklingssamtal till exempel. Likaså finns det en vinst i att låta ett par kollegor läsa igenom mail som du ska skicka.

Har du tänkt på att jag genom texten växlat mellan de två orden föräldrar och vårdnadshavare? Vårdnadshavare behöver förvisso inte vara samma sak som förälder men ofta är det ju så. Och även om du inte är biologisk förälder har du som vårdnadshavare förmodligen en mycket nära och personlig relation till barnet. Vi lärare använder begreppet vårdnadshavare men i samtalen runt eleven är dessa människor ofta just föräldrar till sina barn. Alternativt står de mycket nära barnet i fråga. De möter alltså oss i egenskap av privatpersoner och har inte något krav på sig att agera professionellt på samma sätt som vi har. De står sitt barn närmast och det får vi aldrig glömma. Om vi som myndighet då kommenterar eller kritiserar barnets beteende till exempel kan det ibland bli känsligt. Därför måste vi föra samtal på rätt sätt och med en smula finess. Vi ska lyfta fram det som inte fungerar då det är befogat men vi ska alltid ha elevernas bästa i åtanke och vi ska alltid eftersträva goda kontakter med vårdnadshavare och föräldrar. Om det mot förmodan blir så att verbala övertramp mot dig som lärare görs ska du markera det och inte acceptera det. Men precis som med elever får du aldrig ge upp vårdnadshavare. Du måste återkomma till dem om det behövs och du måste anstränga dig. Ibland lite extra, för att etablera och upprätthålla goda relationer. Och kom ihåg att de flesta relationer är just det; goda.

Text: Karin Råhlin