Tid för planering, prao och progression

Progression, planering och prao lyfts fram när förskolläraren Gunnel Lindgren och högstadieläraren Shane Lewis berättar vad de brukar göra och vad de drömmer om att göra utomhus, hela året runt.

De har sett varandras utemiljöer: Gunnels åkrar, stenmurar och vindskydd på landet i Kalvsvik och Shanes elljusspår, samlingsplats och skogen mitt i Teleborg, Växjö.

— Vi har lite olika ställen att gå till när vi är i skogen, berättar Gunnel. Förutom Vindskyddet har vi Trollgläntan, Vildsvinskojan, Vilsekojan och för en tid sedan hittade barnen en ny väg. ”Vi går på upptäcktsfärd”, sa barnen och när vi kom fram var det ett upplag för virke. Då tyckte barnen att det såg ut som en camping och döpte platsen till Campingen.

Kalvsviksbarnen kan också besöka Båthamnen, Sigges runda (gymparundan) och gamla kyrkogården. De gillar att rösta med handuppräckning på två alternativ.

— Om man har olika ställen att gå till blir det lite mer spännande, även för äldre elever, säger Shane. Det måste jag klura på lite grann. Andra idrottslärare har hittat ställen och jag behöver ta extra tid och utforska området lite mer kring skogen. Det är en investering att göra det. En särskild runda utöver elljuset vore bra för eleverna, säger Shane och kommer precis på att de har ju vattentornet nära skolan, TC.

— Det är det som är bra med de här mötena: att man får möjlighet att tänka till och vara kreativ, säger han.

Shane har än så länge en lektion i veckan inplanerad utomhus.

— Det är ett långsiktigt mål att klara av alla kunskapskrav vi har utomhus. Det kanske är en dröm, men jag drömmer mycket, säger Shane, som är idrottslärare.

— Det är bra! svarar Gunnel.

Hon delar med sig av Min naturbok som de barn som slutat på förskolan får i juni. Det är bilder och texter som löper över flera år: höstens kännetecken, känslor när man går vilse, detaljbilder på svampar, fåglar, blommor, teckningar, dokumentation över torkan 2019 då barnen gick på sjöbotten och året efter när det var översvämning, skillnaden mellan fältharen och skogsharen och vad som händer när man planterar deras spillning. Det finns QR-koder som går till sånger och filmer när räven jagar haren, och sammantejpade mjölkkartonger som visar hur tung en kanadagås (hona) är: fyra stycken.

— Vi har olika teman beroende på vad barnen visat intresse för och därefter planerar vi verksamheten utifrån Lpfö 18. Vi gör inte samma varje år. Vi tar det som finns: ett år är det mycket svampar, ett annat år gör vi mer av något annat, säger Gunnel.

Återkommande teman som älgen och som avslutas med älgjakt ser olika ut år från år. Shane vill hemskt gärna låna hem naturboken och vill inte veta av att Gunnel säger att den inte är så märkvärdig.

— Vi är inte vana vid att ni är intresserade av vad vi gör på förskolan, säger Gunnel Lindgren.

Shane Lewis tycker det är ett naturligt intresse eftersom små barn i förskolan så småningom blir äldre och hamnar hos honom. Båda pedagogerna är intresserade av hela människan och förhållandet till naturen.

- Du har allt i din pärm, Gunnel. Våra elever ska reflektera över vad de gör varje år, simning är ett exempel på undervisning som återkommer. Jag kallar det för drip feeding, att återkomma och återkoppla.

Progression tas ofta upp under samtalet. En vilsekurs i förskolan blir mer omfattande för varje år, och ibland, men inte varje gång, återkopplar Gunnel och kollegorna när de är ute i skogen. Allemansrätten engagerar båda pedagogerna.

— Skräpet är den gemensamma nämnaren för alla och att man inte får bryta kvistar, säger Gunnel. Det kommer automatiskt när vi är där ute. När vi fikar får vi inte slänga skräp, men lite knäckebröd kan gå till älgarna och fåglarna.

Shane blir både glad över att förskolan inte är rädd för att prata om begreppet allemansrätt och också nyfiken på hur undervisningen går till.

— Idag ska vi börja med allemansrätten, berättar Gunnel. De äldre barnen ska gå på knoppisjakt också, medan de yngre fyraåringarna ska plocka nässlor så de ska göra nässelsoppa när vi kommer tillbaka.

Allemansrätt handlar ju inte bara om vad man inte får göra.

— För att bibehålla intresset för naturen är det viktigt att visa på vad man kan göra, betonar Shane, som att plocka bär och svamp.

Gunnel fyller i:

— Barnen tycker det är roligt att plocka det som går att äta ute i naturen och de flesta barn smakar på det när vi har tillagat det, säger Gunnel som berättar om att de gjort en kokbok med bland annat egen lingonsylt.

Shane konstaterar att hans elever verkligen skulle behöva gå på knoppisjakt igen, men i hans planering finns i alla fall att göra hostmedicin av granskott: gransirap.

— Det visste jag inget om, men jag blir intresserad, säger Gunnel. Det kanske vi ska göra med barnen.

Både Gunnel och Shane ska kolla hur det ser ut med granskotten och Shane gör en ändring i sitt årshjul och flyttar gransirapstillverkningen till senare på våren. Progressionen på högstadiet när det gäller allemansrätt har Shane inte tänkt färdigt om, men han vill gärna att eleverna i åk 9 skulle kunna vara lärare för de små barnen.

— Det är därför det är så viktigt, Gunnel, att veta vad ni gör med era barn. Om niorna kan vara lärare för de små är vi inne på autentiskt lärande, det vill säga att man gör något för någon annan. Det är ett sätt att hjälpa dem att ge tillbaka. Det blir en cirkel och det behövs det mer av i samhället.

Vid detta tredje möte upptäcker Gunnel Lindgren och Shane Lewis alltfler likheter och idéer hur de skulle kunna samarbeta efter pandemin. Prao i Kalvsvik skulle vara häftigt, tycker Shane. Och visst tar Kalvsvik förskola emot praoelever, men det är svårt med bussförbindelser, så det brukar inte vara så många som kommer, berättar Gunnel. Sista ordet är långt ifrån sagt mellan Gunnel och Shane.

— Covid-19 kommer att påverka våra ungdomar jättemycket, i två eller tre år framåt, säger Shane. Vi får komma ihåg att vi har en generation av barn och elever som behöver de sociala kompetenserna.

Text och foto: Agneta Myrestam