Sök
Translate

Use Google to translate this website

Hem "Alla elever behöver bli sedda"

DELA

"Alla elever behöver bli sedda"

I över 25 år har Lennart Nordmark haft sin arbetsplats på Fagrabäckskolan. Ett verkligt gott minne jämte nyfikenhet och kreativitet är hans främsta tillgångar i arbetet, något som gav honom utbildningsnämndens personalstipendium 2020.

Läraren Lennart Nordmark utanför Fagrabäckskolan i Växjö

Gott minne. Lennart Nordmark minns vad eleverna berättat vilket är en tillgång i relationsskapandet.

1988 fick han anställning som lärare i Växjö kommun, först på Lammhults skola tätt följt av Teknikum och Norregårdskolan innan han började undervisa högstadieelever på Fagrabäckskolan 1994.

— Jag utbildade mig till mellanstadielärare i Växjö. När jag börjat jobba började jag samtidigt läsa svenska och engelska för högstadium och gymnasium. Jag kände ganska fort att det var högstadiet jag gillade bäst.

Nu är han en av dem som varit allra längst på Fagrabäckskolan.

— Jag trivs väldigt bra, det är säkert därför jag inte flyttat på mig. Jag gillar att det är stort för man hittar alltid någon som man är lik. Det finns många att samarbeta med. Det är flera i mitt arbetslag som jag har jobbat med länge, det är också en bidragande orsak till trivsel. Det har alltid varit eleverna alldeles oavsett, men i början var det kollegorna, personalföreningar, att man ordnade för hela skolans personal men även i de mindre grupperna. Vi hade jättemycket ihop. Så är det tyvärr inte längre. Det är fortfarande trevliga kollegor men det är inte samma som det var förr.

Fagrabäckskolan brukar ha 25 till 27 klasser. Mängder av cyklar utanför, den absoluta majoriteten elever har nära till skolan.

— Det är spännande att arbeta här för elever har så olika förutsättningar och olika bakgrund. Förr var det högpresterande elever som gick här. Samtidigt var det en blandning: eleverna kom från olika områden. Vi hade barn från landsbygden så väl som Högstorp, Öster och Centrum. Förr hade vi elever från Ingelstad men nu är det bara Furuby och Åryd, i övrigt är det barn som kommer nära ifrån.

I och med det fria skolvalet har elevunderlaget förändrats igen inför den här terminen.

— Många av eleverna från Centrumskolan har geografiskt närmare till Elin Wägnerskolan eller Norregårdskolan, så det är säkert en av anledningarna till att det blir annat när det är fritt val.

Det är ungdomar i högstadieålder som han känner sig hemma med.

— För det mesta brukar det fungera bra med både elever och föräldrar. Man behöver känna av vad det är för grupp, elever och föräldrar. Man försöker skapa bra stämning. På högstadiet är det en balansgång, det får inte vara för slött men samtidigt är det betygsstress och hets. Det ska till exempel inte vara fult att plugga. Jag tycker att vi har lyckats hålla undan det här att det bara är betyg som gäller. Och sedan är det viktigt att det är en stämning i klassen som gör att man vågar prata, vågar vara sig själv. Elever har olika förutsättningar. Vi har fått en ökad spännvidd och då måste man se till att alla syns och att alla kan och vågar vara med.

Att få stipendium från utbildningsnämnden var en total överraskning.

— Det var chockerande, jag trodde det var ett practical joke. Det var i slutet av en personalsamling i våras som de ville att jag skulle komma fram. Jag sa att jag inte ska sluta än – jag är egentligen pensionär i januari – men så läste de upp detta. Sen läste jag om stipendiet på nätet och då såg jag att det var ju pengar också! Och så fick jag komma till nämnden för utdelning och få blommor, det var trevligt. Men motiveringen: den var fantastisk, jag har den uppsatt där hemma.

Väldigt vackra ord, och Lennart känner att de stämmer. Men att beskriva själv vad han gör bra är svårare.

— Det är väldigt svårt att sätta fingret på. Det är förstås viktigt hur det är i klassrummet, men det är handlar också om mötet i korridoren: att man ser eleverna. Att de märker att man är intresserad av dem. Jag har väldigt gott minne så jag kan knyta an till vad de har berättat tidigare. Det kan vara syskon, intressen eller föräldrar som man stött på. Vi höll på med småländska författare för ett tag sedan och talade om en scen ur Utvandrarna där Karl-Oskar går med oxarna. Jag visste att det fanns en elev i en annan klass vars släkting byggt upp ett oxmuseum. ”Ni som är från Åryd”, sa jag, ”utanför där fanns en man som hade ett oxmuseum som fanns ända fram till åttio- och nittiotalet och en elev här på skolan, det är hans äldre släkting.” Sen när jag kom ut efter lektionen då hade de letat upp honom och frågat om det. Sådana grejer tycker de ju är roligt, när de kan hänga upp det man berättar om på verkligheten.

Han har ett stort intresse för människor och för Växjö och det får ofta utrymme i undervisningen.

— Jag är också intresserad av kultur, idrott och musik och det är tacksamt i samspelet med eleverna. För några år sedan hade vi guidning med eleverna där de fick lära sig om Växjöprofiler, byggnader, konstverk, domkyrkan och allt möjligt. Sedan fick de ta med sina klasskamrater ut och berätta för dem.

Numera jobbar Lennart deltid. Det ger honom tid att tänka efter utan att det blir för mycket. Det har han fått lära sig.

— När det är roligt och man är engagerad, är det risk att man bränner ut sig, som jag har gjort. Det är tio år sedan nu, men jag var sjukskriven rätt så länge. Det hände vid två tillfällen kort efter varandra. Jag gick upp till hundra procent fort och tänkte att det här går bra. Men det gjorde det inte. Andra gången fungerade det att komma tillbaka men sedan dess har jag jobbat lite mindre. Det har varit bra att hinna tänka efter. Det är så när man vill mycket. Man hinner inte tänka efter tillslut. Jag var med på allt på skolan och jag var facklig och så var det hemma och så skulle man … det var fantastiskt att över huvud taget kunna jobba igen efter. Jag tänkte att det aldrig kommer att gå att komma tillbaka.

Så här i efterhand kan han värdesätta den erfarenheten.

— Jo, det kan jag, för när det fungerar känner man verkligen glädje över jobbet. Jag fick lära om, fick gå på stresskolor, man träffade andra och man var tvungen att skriva upp noggrant och tänka att nu ska du inte jobba mer, varje dag. Träna på att ta det lugnt, göra något annat.

Ibland är det också en tillgång i samspelet med eleverna som ju också kan vara stressade och känna prestationskrav.

— Jag har elever som jag pratat om det med, de kan inte tro det när de ser mig nu. Det var ju ingen som trodde det då heller, alla var superförvånade. Alla trodde att han klarar hur mycket som helst. Och jag själv med. Du som alltid är så glad och pigg och orkar.

Numera tar han i lagom, ser till att släppa jobbet när han är ledig. Ändå händer det nya grejer hela tiden i Lennarts undervisning, det tar liksom aldrig slut.

— Jag är nyfiken, tycker fortfarande att det är roligt. Jag är bra på att hitta på nya uppgifter. I slutet av förra terminen höll vi på med olika språkliga varianter, svordomar, manligt och kvinnligt språk och dialekter. Då kände jag att vi måste göra något med detta och det blev faktiskt jättebra. De fick välja ut tio saker om språkliga varianter och sen en bild som passar till varje. De fick använda sina telefoner och keynote. Alla satte igång och alla lämnade in. Även de som aldrig säger någonting läste in sina meningar och spelade upp för de andra.

Han spelar upp ett klipp från sin telefon där en elev berättar om hur man svär på olika teman på olika språk.

— Jag gillar det digitala. Att använda bild och prata till brukar fungera. Den här eleven har bara varit i Sverige i ett drygt år, säger han entusiastiskt.

Det kan vara en utmaning att få alla att aktivt delta på lektionerna.

— Man möter en del elever som knappt säger ett ord. Där får man verkligen vända ut och in på sig själv och prova olika sätt. Jag är väldigt envis så jag ger inte upp. Jag försöker dela in dem i mindre grupper om de ska diskutera något för då är det lättare att få fram. På ett sätt är ett vanligt klassrum ingen naturlig miljö. Jag är nog lite rolig också för ibland kan man se dem som aldrig säger någonting som sitter och ler lite för sig själva när jag gjort nåt dumt. Det är ett sätt att skapa god stämning.

Han fortsätter:

— Jag skulle ju inte klara jobbet om jag bara gick hit. Om jag märkte att ingenting fungerar i klassrummet och jag själv inte är intresserad, så skulle jag inte stå ut. Det är det som driver mig: att jag tycker om det, jag tycker om dem och de tycker om mig och att de lyckas bra emellanåt. Jag har väldigt svårt för när det inte fungerar. Som lärare måste du vara förberedd. Jag är rätt slarvig som person tycker många: det är rörigt på mitt skrivbord, jag har mycket på gång. Men fortfarande går jag väldigt noga igenom alla mina lektioner i förväg. Jag vill verkligen veta. På Classroom lägger jag ganska exakt vad vi ska göra. Sen kan man ju gå ifrån det om det behövs, men det är en säkerhet.

Vad tänker du är viktigt för skolan framöver?

— Det jag tänker är att som lärare behöver man vara engagerad och kunnig. Är du svensklärare eller engelsklärare då ska du brinna för det, inte bara bli lärare för att du har ett bra betyg i de ämnena. Att vara svensklärare utan att tycka om att läsa böcker, det är svårt för mig. Är man intresserad av ämnet så smittar det också av sig på eleverna. En del lärare är väldigt styrda av att det måste gå till på ett visst sätt. Många elever kan mer än vad de visar. De kanske kan visa vad de kan på något annat sätt. Ibland tar det mer tid att individanpassa. Ibland tänker man att det här kommer aldrig att gå, men lägger man den extra tiden på att individanpassa så märker man ofta att de kan en hel del.

Text och foto: Anna Fritzén

Stipendiat 2020, östra området:

”Lennart Nordmark, Fagrabäckskolan, är en pedagog som är fantastisk i mötet och relationsskapandet med de elever som han undervisar, alltid utifrån varje elevs förutsättningar, förmåga och behov. Adjunkten Lennart använder sin erfarenhet till att handleda både nya och erfarna pedagoger. Med ett läraruppdrag i ständig förändring tar han sig an nya förutsättningar och utmaningar genom att använda sig av sin breda och djupa kunskap till gagn för elever så väl som kollegor. Allt detta med glimten i ögat och med ett sprudlande engagemang för lärandet i svenska och engelska. Lennart, du är en rockstar, som utöver det vanliga i din profession utövat läraryrket i lång och trogen tjänst hos Växjö kommun och på Fagrabäckskolan. Du är en man som förblir en ungdom i tanke, sinne och själ. En självklar kandidat till utbildnings-nämndens personalstipendium.”

Med de orden fick Lennart Nordmark stipendium våren 2020 för sin lärargärning i östra området.

Utbildningsnämnden delar ut personalstipendier en gång om året och det är rektorer som nominerar till prisen. Sedan utses en stipendiat i varje område: en från västra, en från östra, en från norra, en från södra och en från gymnasiet.

Övriga stipendiater i år är: Daniel Högvall, Katedralskolan, Anna Liljeborg: Lammhults skola, Amela Osmanbasic: Ljungfälleskolan, Laura Ljubez: Braås skola

Detta är Pedagog Växjö

Pedagog Växjö är en sajt för oss och av oss som jobbar i någon av Växjö kommuns kommunala eller fristående verksamheter för barn och unga. Här delar vi med oss av vårt eget arbete, inspireras av varandra, hittar nyheter och växer i våra uppdrag. Innehållet byggs upp av oss alla tillsammans.

Här hittar du oss

Länk till Växjö kommuns hemsida