Sök
Translate

Use Google to translate this website

Hem Att undervisa utan ord

DELA

Att undervisa utan ord

Under taggen Det här blev bra samlas våra berättelser om något som blev riktigt bra. Den här gången berättar violinpedagogen Anna-Carin Sundén om en ordlös lektion.

Bild

Så ofta glömmer jag det. Att jag inte behöver förklara, instruera och berätta. Inte alltid i alla fall och inte med mitt verbala språk. Sällan får jag en grupp eller en enskild elev så uppmärksam som när jag använder mina andra vägar till kommunikation. Ögonens, kroppens, och inte minst musikens språk. Jag vet det, men blir positivt överraskad varje gång. Det här blev bra!
Jag hälsar välkommen i dörren där barnen står med sina små fioler under armen. De har packat upp i den trånga korridoren utanför. Föräldrarna som deltar i lektionen får vänta till sist. Det är trångt och svettigt. Jag får möta varje barns ögon och sedan smyger de fram och ställer sig i kö för att stämma vid pianot. Så mycket lättare kanske att få släppa in hela gänget och packa upp i salen direkt, men rummets tysta magi går upp i rök av smällande fodral, pratande föräldrar och springande små barnsben. När vi stämmer hinner jag småprata lite med var och en. Vi talar lågmält, nästan lite hemligt och förväntansfullt. En efter en droppar de iväg till sin plats i salen.
Gruppen vet att vi alltid hälsar varandra välkomna med att buga. De vet hur vi håller instrumenten och de är väl förtrogna med övningar i att härmas och följa men även i att leda. Därför väljer jag att tyst ta mitt instrument under armen, slå ihop fötterna och förbereda vår gemensamma bugning. Hälften av barnen glömmer fötterna. Vilken tur att jag har smattrande sandaler som kan locka till lite uppmärksamhet. Ögon möts. En djup inandning och vi bugar tillsammans.
Vi värmer upp till musik. Min kollega Ulli sitter vid pianot och jag är nästan säker på att hon efter alla år tillsammans verkligen kan läsa mina tankar. En blick från mig och hon är igång! Vi gör en slags fiolgymnastik, improviserad för stunden men med välbekanta inslag. Barnen är helt fantastiska på att följa mina rörelser. Musikens puls samlar ihop oss och driver oss som ett litet tuffande tåg, vidare, vidare.
Vi lägger våra fioler mjukt på golvet. Mitt ansikte vänder sig till fiolen och visar den all den försiktighet och kärlek den behöver för att kunna läggas på golvet utan att skadas. I luften visar jag med stor oro det motsatta, hur skulle de gå om fiolen for ner med en duns! Barnen följer min mimik och deras ansikten lever sig in i alla känslor. En häftig inandning, en suck av lättnad, ett hummande ljud av belåtenhet. Vår inlevelse, känsla och kommunikation känns ännu starkare i den ordlösa stunden! Vi fortsätter att arbeta med stråken på samma ordlösa vis.

Det känns nästan som att tala med ord när jag tar upp min fiol och spelar för barnen. Musik är ett fantastiskt språk, för mig är det själens och känslornas språk. Jag visar eleverna med handen mot hjärtat: min tur, handen svepande mot barnen: din tur. När jag spelar härmar barnen och med musikens språk kombinerat med ögonens och kroppens kan vi arbeta med bla. tonbildning, dynamik och hållning. Vi förfinar övningen genom att jag söker ögonkontakt med ett barn i taget. Min blick vandrar, barnen svarar med sina fioler. Vi avslutar denna övning med att stå i ring och skicka musiken vidare. Jag skickar en rytm eller fras till en elev genom att möta elevens blick. Så snart eleven tagit emot frasen och börjat spela gäller det att snabbt söka ögonkontakt med en ny kompis. Jag illustrerar ordlöst med kroppen vilket tumult som kan uppstå om man först i sista sekund kommer på att söka ögonkontakt. (Det är faktiskt lite kul när det händer…)
Vi har en bra bit kvar på lektionen. Det är fullt möjligt att låta orden vila under hela passet, eller så nöjer jag mig här. Det blev bra! Jag skickar en tacksam tanke till framförallt en av mina lärare som en gång ihärdigt tränat mig i att undervisa utan att prata.
Jag känner att vi nästan alltid får en lugnare, mer uppmärksam och kommunikativ stund när jag låter orden vila. Eleverna och jag får utveckla ett samspel och en kommunikation som bygger på uppmärksamhet, lyssnande, inkännande och samarbete. Möter jag en stor orolig grupp med barn som jag inte känner så väl på tex. en sommarkurs är den ordlösa kommunikationen ofta min räddning. En liten bonus: Jag sparar på rösten!

Anna-Carin Sundén, Violinpedagog/Suzukipedagog, Växjö Kulturskola

Bidra till Det här blev bra:
Vill du berätta om något som föll väl ut i din klass eller grupp? Hör av dig till redaktionen och kom ihåg att även något litet kan göra skillnad och inspirera andra!

Detta är Pedagog Växjö

Pedagog Växjö är en sajt för oss och av oss som jobbar i någon av Växjö kommuns kommunala eller fristående verksamheter för barn och unga. Här delar vi med oss av vårt eget arbete, inspireras av varandra, hittar nyheter och växer i våra uppdrag. Innehållet byggs upp av oss alla tillsammans.

Här hittar du oss

Länk till Växjö kommuns hemsida