Sök
Translate

Use Google to translate this website

Hem Forskar om elevernas syn på lärande

DELA

Forskar om elevernas syn på lärande

Vem är intresserad av när elever upplever att de deltar aktivt i matematikundervisningen och hur de lär sig bäst? Det korta svaret är Helena Roos i Växjö. Den långa beskrivningen är hennes doktorsavhandling i matematikdidaktik där hon konstaterar att en mångfald av elever kräver en mångfald i undervisningen.

Kvinna går utomhus med en bok i handen.

Sedan 2015 har Helena Roos i Växjö levt och andats sin doktorsavhandling - med välbehövlig yoga däremellan. Nu är doktoranden filosofie doktor och adjunkt blir lektor.

I grunden är Helena Roos 1–7-lärare i ma/NO och arbetade tio år på mellanstadiet innan hon blev universitetsadjunkt.

– Jag jobbar främst mot de specialpedagogiska frågorna och har i alla år varit ansvarig för matematikdelen i speciallärarprogrammet, säger hon och är glad över all den skoluppdatering som speciallärarna ger henne.

Sedan 2012 har hälften av Helena Roos tid gått till forskningen. Först en licenciatstudie med fokus på inkludering i matematik ur lärarnas perspektiv och nu är doktorsavhandlingen med elevernas syn på samma sak godkänd och klar.

- För mig handlar inkludering om att man känner sig deltagande i undervisningen. Deltagande kan se olika ut, beroende på vilka elever och lärare som är involverade och vilket matematiskt innehåll som behandlas, säger hon.

I en termin har hon observerat matematiklektioner i en högstadieskola som arbetar uttalat inkluderande. Det var nästan alltid två lärare i klassrummet.

- Deras grundförutsättning var: alla elever i klassrummet, alltid. Till största delen var det så, men jag märkte ibland att ett par elever, men inte alltid samma, gick ut efter genomgången.

I sin forskning har Helena Roos velat omfamna alla individer i klassrummet genom att ta fram ytterligheterna och studera dem. Därför valdes två grupper av elever ut: de som kämpar för att hänga med och elever som menar att matte är väldigt, väldigt lätt. Efter varje observation intervjuade hon tre elever i åk 7 och tre i åk 8, alltid samma elever och alltid individuellt.

- Jag kallar båda grupperna för SUM-elever, det vill säga elever i särskilda utbildningsbehov i matematik. Oftast är SUM kopplat till någon slags svårighet, medan jag ville bända upp begreppet och även ta med dem som har stor access till ämnet. Egentligen ska alla elever få maximal tillgång till undervisningen och om de som tycker att matte är lätt inte får vad de behöver, blir de ju också SUM-elever.

Att studera elevers syn på inkludering i matematikundervisningen är i sig ovanligt och det är också sättet att hantera detta begrepp.

- Det är ett litet nytt grepp jag försöker ta och som jag har fått ganska mycket positiv feedback på. Om man tänker så ramar man in alla i klassrummet.

Eftersom Helena Roos har ett socialt perspektiv på sin avhandling har hon tittat på vad eleverna säger om sitt deltagande och vad är det som gör att de säger just så.

- Det är ”same same but different”, konstaterar hon. De här eleverna är ju på ytterkanterna och de pratar om samma sak som är kritiska för deras inkludering, fast på olika sätt. Ett exempel är gruppuppgifter och diskussioner. Eleverna som kämpar att få access till matten sa: ”Åh, det var så bra med diskussioner för då fick man hjälp av någon annan,” medan de andra beskrev det lite kritiskt som att det gällde att de fick prata med rätt personer annars fick de bara sitta och förklara.

När det gäller genomgångar på tavlan menade de elever som anser att matte är svårt att de var bra, men det fick inte bli för mycket att hålla reda på.

- Den andra gruppen tyckte genomgångar var okej, men de sa: ”Jag lär mig inget nytt. Kunde de inte ta något svårare så att jag fick ett lyft?”

Intervjuerna och observationerna var omfattande och de tog månader att analysera. Helena Roos minns hur det var när hon upptäckte hur de skulle delas in.

- Jag ser hur de tre delarna, diskurserna, utkristalliserar sig. Polletten trillar ned och det var nog den största glädjen att se att det funkade, säger hon.

Händer som håller i en bok.

Helena Roos disputerade i slutet av maj och avhandlingen illustreras av hennes tidigare elev, Lisa Rydqvist.

Först lyfter Helena Roos fram diskursen bedömning.

- Alla elever, även de som tycker att matte är lätt, tycker att bedömning är skit, om man ska vara ärlig, säger hon. De uttrycker väldigt negativa känslor kring bedömning och det hämmar deras matematikutveckling. De lär sig: ”För att få ett A ska jag skriva så här. Jag tänker inte så men jag skriver så.” De utvecklar inte sitt eget tänk, sin kreativitet utan blir inkörda in den här mallen. Eleverna jag mötte pratar inte om sina kunskaper i matte, utan om sig själva i form av betyg: ”Jag är ett A, jag är ett E eller jag ska nog ha ett D.”

Andra delen, eller diskursen, handlar om matematikundervisningens uppbyggnad i form av läroböcker, undervisningsgrupper, diskussioner och genomgångar. Något som hela tiden återkom hos eleverna var ordet variation.

- Alla elever lyfter fram hur uttråkade de är av att sitta med matteboken dag ut och dag in. Den är okej, men inte alltid. De säger också: ”Tänk om vi kunde göra lite mer laborationer eller gå ut och göra något.” Eleverna har ord på det, så de har ju en gång gjort det.

Helen Roos är fascinerad över att matteboken fortfarande tar så stort utrymme, trots att all forskning i 20–30 år visat på vikten av variation.

Tredje diskursen berör själva uppgifterna och hur tillgängliga de är. Elever som egentligen klarar själva matten, kom inte förbi texten. Då blev resultatet: ”Jag hatar problemlösning!” Helena Roos tror att dessa elever skulle bli mycket hjälpta av att träna på att läsa matematiska texter, likaväl som de andra eleverna skulle må bra av att få samma problem att lösa som de andra, men på en högre nivå. En elev i åk 7 ville till exempel uttryckligen att Helena skulle säga till lärarna att han ville ha svårare uppgifter på proven.

- Då fick han en riktigt bitig uppgift att förbereda, för att sedan redovisa den på provet och det tyckte han var jätteroligt. Det var ju inte svårt för lärarna att göra så, men de visste inte om det.

Helena Roos vill inte att slutsatsen av hennes forskningsresultat ska bli att lärarna måste jobba på ett helt annat sätt.

- Vi ska inte svänga pendeln åt något håll. Vi har bra metoder som funkar för alla och det räcker om man bara smyger in mina aspekter i sin undervisning, säger hon.

Det är heller inte meningen att individanpassa för 25 elever, men att då och då lyfta blicken från grupp till individ och tillbaka igen, är bra, för att se till att alla får vad de behöver.

Bedömning och vad den gör med elevernas kunskapsutveckling i matematik är också betydelsefullt att reflektera kring. Helena Roos anser att bedömningsfrågor har vuxit sig oerhört starka i samhället de sista tio-femton år och att det är lätt för lärare att svepas med när Skolverket och andra sätter igång. Hon tror att det blir svårare ju högre upp man undervisar och hon är väl medveten om alla nationella proven måste göras.

- Men kan vi plocka bort några delar, tona ner bedömningen och istället trampa upp med kreativitet och gruppuppgifter som stimulerar? Vi kan titta upp från det mätbara och se mer på det kvalitativa i undervisningen. Om vi visar för eleverna att, visst vi ska göra det där, men det är det här som är viktigast, kanske vi kan lyfta av oket från eleverna litegrann. Som lärare behöver man ha ett kritiskt öga. Det är ju det vi är till för: att lära eleverna och inte att bedöma dem.

Något som förenade samtliga elever i Helena Roos doktorsavhandling, även de som var mycket duktiga, var att matematik var tråkigt – och det sades med emfas. Om nedtonad bedömning är en nyckel till att komma bort från den uppfattningen, är variation den andra.

- Variation tror jag jättemycket på. Att använda de verktyg vi har men göra det varierat. När man verkligen förstår något och dessutom bli utmanad uppåt blir det ju roligt.

Men ensam är inte stark. Helena Roos tror inte att en lärare kan bryta den ofta vädrade inställningen i samhället att matte är tråkigt och svårt. Själv tycker hon precis tvärtom.

Text och bild: Agneta Myrestam

Doktorsavhandlingen av Helena Roos heter The meaning(s) of inclusion in mathematics in student talklänk till annan webbplats och finns att läsa på Linnéuniversitetets sajt.

Detta är Pedagog Växjö

Pedagog Växjö är en sajt för oss och av oss som jobbar i någon av Växjö kommuns kommunala eller fristående verksamheter för barn och unga. Här delar vi med oss av vårt eget arbete, inspireras av varandra, hittar nyheter och växer i våra uppdrag. Innehållet byggs upp av oss alla tillsammans.

Här hittar du oss

Länk till Växjö kommuns hemsida