Sök
Translate

Use Google to translate this website

Hem Bloggar Redaktionsbloggen Mot en framtid där alla får vara sig själva

DELA

Mot en framtid där alla får vara sig själva

Vecka 19 firades prideveckan i Växjö kommun. Nu tågar vi vidare för allas rätt att vara sig själva. Vad kan vi lära av din arbetsplats? Och vad vill du lära dig mer om?

Bild

Klockan 15 på stadsbiblioteket i Växjö, Prideveckans fredag. Nu gråter föreläsaren Camilla Gisslow högt, många av oss andra också. Hon är framme vid den punkt i historien där hennes pojke försökte ta sitt liv för andra gången och när hon trodde att han lyckats. Det börjar närma sig tjugo år sedan Camillas pojke, som föddes som flicka, började skolan och föreläsningen är berättelsen om den kamp som Camilla och hennes son har fått utkämpa. Kamp för att som förälder bli trodd, kamp för att ett barn ska få leka vilka lekar han vill på fritids, kamp för att ens barn ska bli kallad ett namn som berättar för andra att han är en han och inte en hon eller hen. Idag är det för det stora flertalet en självklarhet att biologiskt kön mycket väl kan vara annat än det upplevda könet.

"Ni får fråga vad ni vill", säger Camilla mot slutet av föreläsningen. "Vad som helst, men jag svarar inte på frågor om hans kropp, det är hans ensak". Det blir en fin stund. En kvinna undrar var alla dessa människor var när hon var ung. Hennes undran är ärlig och hon söker förstå. Camilla svarar. En fråga till, ett respektfullt svar, en fråga till, ännu ett fint svar. Och jag tror att många av oss undrar samma saker, men inte har modet att formulera frågorna.

Den stora majoriteten i världen är cis-personer, alltså personer vars biologiska kön stämmer överens med det juridiska, sociala och upplevda könet. Det är fortfarande det absolut lättaste i det svenska samhälle vi lever i. Svårare är att komma ut som det motsatta könet. Ännu lite svårare är att inte känna igen sig eller känna tillhörighet med vare sig män eller kvinnor. Men svårast av allt är att leva ett helt liv utan att kunna - eller våga - leva som den jag verkligen är. Camilla hänvisar till siffror som säger att så många som 50 procent av alla med könsdysfori har försökt ta sitt liv. För att fler ska våga leva som sig själva krävs av oss som är vuxna och som arbetar med barn och elever att vi vågar fråga, att vi inte förutsätter att vi vet hur det är för någon enskild individ.

Det är fantastiskt att få en liten glimt av allt som händer på våra skolor och förskolor under Prideveckan. De allra flesta samtal stannar i klassrummen, där det som bäst behövs, där de av respekt för individerna ska stanna. Som vanligt är barnen långt före oss. De har lyssnat och lärt sig och det tar en minut för dem att anpassa sig till en kompis som vill heta något annat.

För oss som är vuxna tar det längre tid. Vi behöver lära om, vi behöver släppa vår gamla föreställning att det spelar roll om det är en snopp eller snippa innanför kläderna.

Jag vet att det görs oerhört mycket för att alla barn ska inkluderas och vi som jobbar med Pedagog Växjö vill gärna veta var och hur så att vi kan berätta om det: till exempel hur små, medvetna, förändringar i tilltal och bemötande hjälper alla barn att vara sig själva. Det räcker långt.

Camilla Gisslowlänk till annan webbplats höll föreläsningen: "Mamma jag är inte en flicka, jag är en pojke! Vad gör vi nu?" på stadsbiblioteket i Växjö under Prideveckan, vecka 19.

Redaktionsbloggen Anna Fritzen anna.fritzen@vaxjo.se PUBLICERAT: 2019-05-13

Detta är Pedagog Växjö

Pedagog Växjö är en sajt för oss och av oss som jobbar i någon av Växjö kommuns kommunala eller fristående verksamheter för barn och unga. Här delar vi med oss av vårt eget arbete, inspireras av varandra, hittar nyheter och växer i våra uppdrag. Innehållet byggs upp av oss alla tillsammans.

Här hittar du oss

Länk till Växjö kommuns hemsida