Att försöka ge en varm vuxenrelation

Det är något som inte fungerar för barnet. Jag noterar det genom händerna som spänner sig och blicken som går fram och tillbaka. Kroppen har svårt att landa och läppen bits på. Orden är korta.

Min hjärna försöker tänka, medan mitt hjärta försöker känna: hur ska jag i detta ögonblick skapa tillit och komma jämsides känslorna? Få känslorna att mjukna i stället för att bli hårda och ett försvar fälls upp. För mig handlar det om några avgörande sekunder som kan föra ett samtal och relation framåt eller bakåt. Det väsentliga är hur jag agerar och inte barnet. Här behöver en trygghet och en gemenskap bjudas in till, samtidigt som jag behöver visa med en form av självsäkerhet, att jag klarar möta det barnet känner. Att jag vill lyssna på det som frustrerar, att jag ser att det finns ackumulerade känslor. Saker jag behöver visa i mitt röstläge och kroppsrörelse, utan att vidröra orden för barnet. Även förstå att barnet själv troligtvis inte är medveten om vad som händer i kroppen. Det är emotioner som söker uttryck.

Det hinner gå många tankar i mitt huvud kring nästa steg. Vad jag noterar i mötet med detta barn, under ett hälsosamtal är stress. Det är något som är svårt och kroppen är fylld med emotioner där frustration är den primära. Frustration som på skolgården kan komma ut i aggression. Barnets inre miljö som jobbar med att skapa en förändring, i det som möts inne i kroppen. Hur ett barns oförmåga att känna två emotioner samtidigt när kroppen får möta mer krav än vad den klarar av. Frustration som söker uttryck och som därmed är viktig att förstå. Hur förutsättningar i miljön behöver skapas för att stötta barnet.

Jag är priviligierad. Att få jobba för att vara en varm vuxenrelation och möta barnet på en plats som denna, är en ynnest. Jag har möjligheter, i hur jag för ett samtal vidare, hur jag öppnar upp och skapar den här platsen. En plats av växande eller en plats där barnet ska få en check på klasslistan, att det är avklarat. För mig är det av betydelse att påminna mig, i varje möte, att här kan jag göra något för en annan människa. Vad vill jag skicka med? Vad vill jag att barnet ska känna efter ett besök? Vad jag hoppas innerligt, är att förutsättningar skapas för barnet att känna sig sedd, hörd och lyssnad till.

”För att se mig själv behöver jag bli sedd” är några av de ord som jag alltid har med mig i mötet med både barn och vuxna. ”När kraven utifrån blir större än vad barnets insida klarar av, så kommer motviljan”. Vi behöver förstå detta, att barnet har både uttalade och outtalade krav på sig själv. Motviljan som kan förstås som att barnet inte vill eller visar sig missnöjd på olika sätt, men i själva verket är ett sätt för barnet att berätta ”Nu är det för mycket för mig” och med den vetskapen kan vi kanske hitta en annan väg framåt…

Ta hand om dig, ta hand om varandra.

Allt gott, Sandra