Tacksam för hundra koppar te

— Sandra, tillsammans har vi druckit mer än 100 koppar te.

Det är ord som landar i min famn när jag ska avsluta arbetet med ett barn. Det är ett barn som ska ta ett nytt kliv i livet, att börja årskurs 7.

Alla dessa fantastiska barn som jag under åren känt. Barn som blivit ungdomar – tonårstiden är här. Nu väntar högstadiet och en ny resa för barnen. För att komma tillbaka till alla koppar te. När jag stannar upp och funderar, så stämmer det. Vi har druckit så många koppar te ihop. En kopp te har behövts för att skapa en mjuk, varm och tillitsfull miljö. En miljö där samtal har fått växa fram. Där jag med en ödmjukhet har fått kliva in i ett barns tankar och drömmar. Flera barn, alla med sin unika signatur som gör dem speciella.

Jag har fått se hur barns växandet har fått kraft och självbilder blomstra fram. Det är en ynnest och något som berikar mig. Just att se den här växtkraften och ha tillit till barns växande, att de kommer klara av det ifall förutsättningar i miljön finns.

För många är den en emotionell blandning just nu. Många känslor som ska sättas i ett sammanhang. Både längan, förväntan blandat med oro och ledsenhet. Likaså för mig.

Alla möten och alla samtal samlas ihop, de rundas av och en del samtal sätts det punkt för. I alla fall i det fysiska mötet. Det som är så fint med relationer är att de är för evigt. De lever alltid kvar i hjärtat och vi minns dem. De barn och ungdomar jag fått möta kommer förhoppningsvis att minnas de vuxna som funnits där vid deras sida. De vuxna som trott på dem och visat vägen framåt när det känts svårt.

Jag hoppas och tror, att det barn där jag delat så många koppar te tillsammans med, kommer blicka tillbaka och minnas stunder av närvaro. Likt andra möten som på olika sätt skapat ett växande.

Ett växande i relationen till sig själv och att ha haft möjligheten att utforska dessa delar i sig själv tillsammans med mig. För mig är det alltid en favör, att bli inbjudan till samtal och att få vara en del av de ögonblicken.

Jag minns året som varit, vad jag bär med mig och vad själv vill utveckla inom mig själv.

I mitt hjärta känns det som vädret just nu, det är både sol, moln, vindar och regn. Emotionella väderlekar. För det är en sorg som lägger sig över mig. Att omfamna alla dessa avsked inför sommaren, de barn som går till en ny skola och allra främst – alla elever i årkurs sex. Det är glädje blandat med svårmod. Jag gläds när jag ser dem. Den fantastiska tid de har framför sig. Jag känner en stolthet över hur de växt, både som grupp och individuellt. Jag är tacksam som fått lära känna dessa barn. Svårmodet kommer in, att säga hej då men som jag tidigare skrev: relationen är för evigt. Jag vill med stor värme tacka alla barn som lär mig varje dag — om livet!

Jag önskar dig och er en fin sommar. Var rädd om dig.

Kram Sandra